​
Noomi
Lily
Astra
våra hundar
Elton
Lilla Noomi (också Pumba)
ras: chihuahua
Född hos uppfödare i Polen 2012
Omplacerades till oss som 6 månaders valp
Liten tjej med alldeles egna, speciella läten.
Jag har aldrig tänkt att jag vill ha en chihuahua, men så köpte jag en tidning på flyget mot en Karibienkryssning och i den fanns ett inredningsreportage hos någon som hade en chihuahua som hette Annelie och jag kände plötsligt att jag verkligen behöver en egen Annelie. Några få veckor senare flyttade Noomi hem till oss - och vilket lyckopiller hon visade sig vara!
Hon är den sötaste, knasigaste, mysigaste och positiva lilla varelsen man kan tänka sig. Hon är alltid glad, leker gärna med Astra eller sig själv. Sover helst med Lily. Går alltid lös ute, struntar i det mesta och skulle aldrig drömma om att spä på folks "bjäbbhundsfördomar" med att göra utfall och skälla . Inomhus däremot tar hon sitt arv som alarmerande hund på stort allvar, sitter på soffryggen vid fönstret när vi inte är hemma och vaktar huset mot mördare och inbrottstjuvar. I hennes journal på djursjukhuset där vi går står det "Väldigt snäll och trevlig chihuahua, bits inte" - något vi är oerhört stolta över.
​
Tyvärr hittade man en elak tumör på Noomis tunga i april 2022 och utsikterna såg inte bra ut. Hon har behandlats med cellgifter och står numera på cortison. Man kan säga att hon lever på övertid (eller så har hon slagit oddsen och botat sig själv) men så länge hon fortsätter vara vår glada och knasiga lilla Noomi så är vi tacksamma för varje dag vi får tillsammans.
Lily (Silly-Lily)
rescue från Irland (hundar utan hem)
ras: staffemix
bakgrund: okänd
Jag hade letat efter hund i flera månader när Lily (eller Kiwi som hon kallades) dök upp på Hundar utan hems hemsida. Jag gjorde en intresseanmälan och några dagar senare blev jag uppringd och fick frågan om vi kunde ta emot henne redan med nästa transport från Irland. En dryg vecka senare kom en mager och frusen liten krake hem till oss. Vi visste inget mer än att hon hittats på gatan, bott i fosterhem ett tag och var någonstans mellan 2-4 år. Hon fick heta Lily.
Det visade sig snart att Lily hoppade på tre ben och vi bokade omedelbart tid hos veterinären för utredning. Jag minns den dagen som igår, en mörk regnig decembermorgon när jag bältade Lily i baksätet och satte mig bakom ratten. Jag vände mig om för att se så hon hade det bra. Lily satt ihopsjunken och såg så ledsen och uppgiven ut. Hon tittade upp på mig med sorgsna ögon och en blick som tycktes säga: ”Du ska också överge mig va?”
Mitt hjärta brast och i det ögonblicket visste jag att vi hörde ihop för alltid. ”Jag kommer aldrig lämna dig”, viskade jag till henne.
​
Det har gått sju år sedan dess och Lilys nos är numera grå. Benet är okej (gammal läkt fraktur) och hon är den mest underbara, lojala och tillgivna hunden man kan tänka sig. Jag har aldrig mött en hund som Lily. En hund som har som största mål i livet att visa oss sin kärlek och tacksamhet. Varje dag. Det är helt obegripligt att någon valt att slänga ut henne på gatan, att någon varit så elak mot henne att hon var strykrädd när hon kom till oss. Det enda hon någonsin velat är att bli älskad och få vara nära .... och äta.
Kan inte föreställa mig ett liv utan min ständiga följeslagare, min Silly-Lily, skugga och andra halva.
Astra aka Satan, Bebis, Bibbz, Stjärnan och
Tyst-Astra
rescue från Polen (hundar utan hem)
ras: polsk fyrvägs
bakgrund: hundkoja utomhus/shelter
Astra är en rescue som jag var med och hämtade tillsammans med Hundar utan Hem. Jag visste att hon skulle vara försiktig och osäker men Astra visade sig vara fullkomligt livrädd för framförallt människor men också en uppsjö andra saker.
Resan med Astra har varit lång, tuff, tålamodsprövande, full av bakslag men ännu mer fyll med framsteg och lyckokänslor. Vi har jobbat så mycket tillsammans och det har varit lärorikt och helt otroligt att följa hennes utveckling. Hon har kämpat och pushat sig själv, drivits av en stor nyfikenhet och livslust, av bus som vill ut och av en längtan till att vara nära människor (vilket också har varit hennes största utmaning).
Idag är hon en helt annan hund än den rädda valpen vi fick hem.
Vi är inte i mål än. Astra är fortfarande en osäker och skeptisk själ men en del hjärnspöken kvar, men också betydligt tryggare och säkrare, glad, rolig, initiativtagande, modig, äventyrlig, verbal, knasig och den absolut roligaste och mest humoristiska hund jag träffat.
Hon är hon okej med att ha människor och rörelse omkring sig så länge ingen är på henne. Hon hälsar gärna om det är på hennes initiativ och hon hanteras rätt. Hunden som behövde ungefär tjugo bra möten med en människa för att lita på den, kan idag sätta sig intill en främling och ljudligt kräva att bli klappad. Och hon brukar få som hon vill.
I det mesta.
Elton
rescue från Polen (hundar utan hem)
ras: okänt
bakgrund: shelter sista åren, innan okänt
hos oss sedan feb 2023
Sommaren 2022 skrev jag den här killens adoptionsannons för Hundar utan Hem. På sheltret där han satt kallade man honom för ngt krångligt som ingen i Sverige skulle kunna uttala, så jag döpte om honom till Elton.
Några månader senare var jag i Polen med hundtransporten och skulle hämta hem ett gäng hundar. Elton var inte en av dem. Däremot skulle vi flytta honom från det stora sheltret han satt på till ett mindre där han skulle få veterinärvård. När vi kom fram var det mörkt och ruggigt kallt. Jag lyfte ut killen ur transporten och bar hans tunna kropp längs en beckmörk stig till baksidan där det fanns hundboxar. Hundskall hördes överallt i mörkret och Eltons lilla kropp darrade, av kyla och rädsla. Jag stoppade in honom i boxen där han skulle tillbringa många nätter framöver, i mörker, helt utan värme. Ensam. När jag skulle stänga igen dörren tittade han på mig med rädda och förvirrade ögon och den där blicken som man ser hos hundar som tappat allt hopp. Det gjorde så ont att lämna honom och jag tänkte på honom länge efter att vi kom hem till Sverige. Jag frågade då och då om honom och blev ledsen varje gång jag fick höra att ingen gjort en intresseanmälan. Ledsen men inte förvånad. Elton var en gammal och skröplig hund, hade så ruttna tänder att samtliga fått dras ut. Senare visade det sig även att hans hjärta var helt slut. Ingen skulle vilja ha honom.
I januari fick jag frågan om vi kunde tänka oss att ta hem Elton. Man trodde inte att han hade inte långt kvar och ville inte att han skulle dö på sheltret. Kort därpå flyttade Elton hem till oss.
​
Det är nu ett år sedan dess och Elton må vara stel, äta mediciner, hör dåligt och ser ännu sämre men han älskar sitt liv och vägrar ge upp det än. Han strosar lyckligt i trädgården (älskar vårt växthus), skuttar stolt in varje gång han varit ute kissat och rullar sig busigt på sin fäll. Han har nyligen börjat vifta på svansen och praktiserar det ständigt. Morrar busigt och biter i mina händer med sin tandlösa mun när vi leker. När man kommer hem blir han så glad och försöker studsa, vilket han inte kan (ser ut som han har ryck) men försöker ändå. Han stjäl saker ur och papperskorgen, älskar mat och sitt mjuka godis. Han älskar klappar och kan stå med huvudet i ens händer hur länge som helst. Det gör ont att tänka på att han levt nästan ett helt liv på shelter, på gatan eller hos någon som uppenbarligen inte behandlat honom väl. Jag hoppas han är lycklig nu och förstår hur älskad han är.
Jag tror faktiskt han vet
Elton somnade in den 4 juli 2024
